Postmodernistisk pest grasserar

Ann Heberlein skriver under rubriken En postmodern mardröm om den filosofiska förruttnelse som länge pågått i Sverige. Det låter kanske inte så farligt men den filosofiska utgångspunkten är grunden för vår delade föreställningsvärld. Om den ruttnar lämnas fältet öppet för hänsynslös maktutövning vilket är vad som sker nu.

Postmodernism innebär kortfattat ett relativiserande av sanningen. En psykopatisk mördare kanske egentligen är snäll och ofarlig? Om sanningen är flytande ökar makten hos den som kan göra sin röst hörd och uttolka verkligheten. Det är den yttersta konsekvensen av postmodernism. Postmodernism är ett verktyg för att öka verklighetsbeskrivarnas makt.

Eftersom uttolkandet och beskrivandet av verkligheten länge varit monopoliserat i Sverige (huvudsakligen av två stora mediekoncerner tillsammans med statsmedia) hade redan uttolkarna stor makt sen tidigare. Denna har genom den postmodernistiska pesten ökat ytterligare.

Nu har givetvis inte alla blivit smittade. Vi är ganska många som med fasa står och ser på utan att ha några stora megafoner som skulle kunna göra att våra röster hördes. Men bland de som har tolkningsföreträde, och tillgång till megafoner, har förruttnelsen gått långt vilket lämnar fältet öppet för hänsynslösa makthavare.

Väldigt få som hörs säger emot och kritiserar makten. Egenintressen och gruppintressen kan tack vare pestens härjningar gå före hederlighet och anständighet. Förlorarna är den stora massan utan makt och megafoner.

Maktkritik är viktigare än normkritik!

Makthavare försöker alltid försköna bilden av sig själva

Makthavare försöker alltid försköna bilden av sig själva. Visst, vissa makthavare utövar sin makt genom våld och hot och kan därför behöva framstå som skrämmande och farliga. De försöker då förstärka den skrämmande bilden (vilket kanske inte självklart framstår som förskönande).

Men de flesta makthavare i vår samtida del av världen använder sällan sådana grepp. De försöker istället framstå som goda och kompetenta. Gå inte på det! Makthavare är aldrig så goda och kompetenta som de vill framstå, egentligen.

De försöker alltid försköna bilden av sig själva för att vi ska lita på dem och ge dem mandat att utöva sin makt. När du tänker på någon makthavare som verkar ärligt och ger ett gott intryck; ifrågasätt då detta! Är den verkligen så pålitlig som den ger sken av?

Organisationer har inget samvete

Bara individer kan ha ett samvete. Organisationer, och andra former av sammanslutningar av människor, har det inte.

Det är dock individer som fattar beslut i organisationer. Men besluten syftar oftast till att gynna organisationen, eller de som har starka intressen kopplade till den (till exempel ägare). Därför är beslutsfattarnas jobb att främst ta hänsyn till detta. Det är vad de får betalt för.

De beslut som tas är därför ofta mer hänsynslösa än en individs beslut rörande dennes eget agerande. Individer undviker ofta hänsynslösa beslut även om de kan komma undan med det. Organisationer gör det inte. Individer har vanligen ett samvete men det har inte organisationer.