Maktkritik är viktigare än normkritik!

Maktkritik är viktigare än normkritik!

lördag 18 november 2017

Maktvakuum

Maktkamp kan med fördel ses som ett nollsummespel. Det innebär att när någon makthavare (enskild heller grupp) förlorar makt så uppstår ett maktvakuum. Detta vakuum kommer att fyllas av andra.

När vi kritiserar makten så riskerar vi, om vår kritik leder till att makthavaren förlorar makt, att skapa ett sådant maktvakuum. Det gäller därför att prioritera sin kritik och analysera vad konsekvenserna kan bli om kritiken lyckas. Riskerar vi att vakuumet fylls av ännu sämre makthavare än den vi kritiserar?

De som redan har makt kan lättare fylla ett maktvakuum än de som saknar, och är ovana med, makt. Makthavare använder därför ofta kritik av annan makt för att skapa ett maktvakuum de sedan själva kan fylla. Genom att kritisera och problematisera makt kan man få andra att gå ens ärenden och på så sätt mobilisera "fiendens fiende" för sin egen sak.

Ett modernt exempel på detta är den pågående kritiken mot den vita, medelålders, heterosexuelle medelklassmannen (tidigare ofta dolt i form av så kallad "normkritik" - numera allt öppnare). Eftersom detta är en grupp som inte gemensamt värnar sitt eget intresse, eller ens identifierar sig som en grupp, är den ett tacksamt offer för en sådan attack.

Genom att mobilisera allehanda grupper, kvinnor, unga, icke-heterosexuella, icke-vita, och så vidare, iscensätter man en omfattande attack. Vissa tongivande individer (och undergrupper) i de attackerande grupperna kommer på så sätt tillfälligt att få del av bytet men då dessa i sin tur, var och en, är svagare och lättare att besegra kommer de så småningom i sin tur att besegras av de intressen som bakomliggande driver attacken.

De flesta som går dessa makthavares ärenden kommer aldrig få del av vinsten och även de tillfälliga vinnarna kommer med tiden att förlora den makt de tillskansat sig. Alla dessa grupper som just nu enas mot de vita medelklassmännen kommer nämligen inte kunna hålla ihop (tänk till exempel på de inneboende motsättningar som finns mellan islamister och hbqt). De kommer därför i sin tur bli lätta offer för de makthavare som initierat kuppen, när tiden väl är mogen.

Sammantaget riskerar de som nu hakar på tåget i kritik mot den vita medelålders medelklassmannen att byta ut en stor grupp relativt universalistiska, välmenande, toleranta och heterogena (i det att individerna i gruppen har olika intressen) makthavare mot en liten grupp elitistiska, fientliga, intoleranta och homogena (med samma intressen) dito.

lördag 28 oktober 2017

Postmodernistisk pest grasserar

Ann Heberlein skriver under rubriken En postmodern mardröm om den filosofiska förruttnelse som länge pågått i Sverige. Det låter kanske inte så farligt men den filosofiska utgångspunkten är grunden för vår delade föreställningsvärld. Om den ruttnar lämnas fältet öppet för hänsynslös maktutövning vilket är vad som sker nu.

Postmodernism innebär kortfattat ett relativiserande av sanningen. En psykopatisk mördare kanske egentligen är snäll och ofarlig? Om sanningen är flytande ökar makten hos den som kan göra sin röst hörd och uttolka verkligheten. Det är den yttersta konsekvensen av postmodernism. Postmodernism är ett verktyg för att öka verklighetsbeskrivarnas makt.

Eftersom uttolkandet och beskrivandet av verkligheten länge varit monopoliserat i Sverige (huvudsakligen av två stora mediekoncerner tillsammans med statsmedia) hade redan uttolkarna stor makt sen tidigare. Denna har genom den postmodernistiska pesten ökat ytterligare.

Nu har givetvis inte alla blivit smittade. Vi är ganska många som med fasa står och ser på utan att ha några stora megafoner som skulle kunna göra att våra röster hördes. Men bland de som har tolkningsföreträde, och tillgång till megafoner, har förruttnelsen gått långt vilket lämnar fältet öppet för hänsynslösa makthavare.

Väldigt få som hörs säger emot och kritiserar makten. Egenintressen och gruppintressen kan tack vare pestens härjningar gå före hederlighet och anständighet. Förlorarna är den stora massan utan makt och megafoner.

Maktkritik är viktigare än normkritik!


fredag 27 oktober 2017

Makthavare försöker alltid försköna bilden av sig själva

Makthavare försöker alltid försköna bilden av sig själva. Visst, vissa makthavare utövar sin makt genom våld och hot och kan därför behöva framstå som skrämmande och farliga. De försöker då förstärka den skrämmande bilden (vilket kanske inte självklart framstår som förskönande).

Men de flesta makthavare i vår samtida del av världen använder sällan sådana grepp. De försöker istället framstå som goda och kompetenta. Gå inte på det! Makthavare är aldrig så goda och kompetenta som de vill framstå, egentligen.

De försöker alltid försköna bilden av sig själva för att vi ska lita på dem och ge dem mandat att utöva sin makt. När du tänker på någon makthavare som verkar ärligt och ger ett gott intryck; ifrågasätt då detta! Är den verkligen så pålitlig som den ger sken av?

torsdag 26 oktober 2017

Organisationer har inget samvete

Bara individer kan ha ett samvete. Organisationer, och andra former av sammanslutningar av människor, har det inte.

Det är dock individer som fattar beslut i organisationer. Men besluten syftar oftast till att gynna organisationen, eller de som har starka intressen kopplade till den (till exempel ägare). Därför är beslutsfattarnas jobb att främst ta hänsyn till detta. Det är vad de får betalt för.

De beslut som tas är därför ofta mer hänsynslösa än en individs beslut rörande dennes eget agerande. Individer undviker ofta hänsynslösa beslut även om de kan komma undan med det. Organisationer gör det inte. Individer har vanligen ett samvete men det har inte organisationer.